Vetrinären
Jag ska avsluta en kopp kaffe sedan bär det av till veterinären för inköp av någon slags plastkulor och en pipett, allt för att lille Steven ska kunna kissa och jag ska kunna fånga upp det.
Vårt lilla försök med plastpåsen har inte gått så bra, tydligen är det in så roligt att kissa på den om den ligger i kattlådan. Funderar på om jag kanske ska flytta den till golvet, att det blir mer förbjudet då och kanske mer lockande. Men å andra sidan så ska jag ju iväg snart och köpa grejer som kanske underlättar. Vi får se, hinner hon kissa innan jag åker så är ju det bra.
När jag var liten ville jag bli vetrinär, men jag förstod att det inte var mitt jobb när jag insåg att man som vetrinär skulle bli tvungen att avliva djuren. Då dog min dröm på en gång, det finns inget värre än att vara tvungen att ta bort sitt älskade djur, man kan inte förklara för dem och det känns så hemskt att bestämma att deras liv är slut. Men oftast så görs det av barmhärtighet, när jag bodde hemma så hade min mamma en katt som hade varit hemlös.
Han gick omkring i området en hel vinter och fick mat av lite olika människor innan mamma bestämde sig för att ta in honom till sig. Jag älskade den katten så oerhört, vi lekte vetrinär han och jag. Mitt rum blev en mottagning och skrivbordet ett undersökningsbord. Jag hade en sån där lampa som man kan flytta omkring, liknande en sån som tandis har. så han fick ligga där på bordet och bli omhändertagen. Oftast hade han brutit ett ben och blev inlindad med gasbinda, men en gång kom jag på att han hade gjort illa sig i magen så jag lindade in hela magen, en stor mage, med gasbinda och så fick han ligga pås ängen tills han var frisk.
Vi fixade en liten landgång åt honom så han kunde promenera in i mitt rum, eftersom han helst ville vara där. Han hade sin mat därinne ett tag också när vi köpte en hund, eftersom hon annars åt upp hans mat. På kvällarna så låg han på min mage och kloade och spann. Det var en riktigt stor katt det här, säkert uppemot åtta kilo så när han låg utsträckt på min mage så räckte han från låret upp till hakan.
Efter några år så blev han plötsligt sjuk, han andades tungt och ville inte äta eller gå ut eller nånting. Så jag och mamma tog med honom till vetrinären där dom hittade 12 tumörer som låg runt hans ryggrad och lungor, den tunga andningen kom sig av att han helt enkelt inte kunde ta djupa andetag pga tumörerna. Eftersom det var så många tumörer och de låg som de gjorde och pga av hans höga ålder så kunde inte vetrinären garantera att en operation skulle lyckas, varken med att ta bort tumörerna eller att han skulle vakna. Så vi blev tvungna att ta bort honom, jag stod och klappade och kramade och pussade honom hela tiden, först somnade han in och när vetrinären gav honom den andra sprutan så kände jag hur han svävade iväg och så var han inte där längre. Det var så oerhört tydligt att han inte var kvar, att det bara var en kropp.
Jag grät i flera dagar efter det, satt hemma hos pappa och grät och tyckte mig se honom överallt. Senare tog vi upp katten till min farmor och farfar för att begrava honom där och varje gång jag är på besök hos dem så går jag dit och säger hej till honom.
Men nu är det hög tid att bege sig till vetrinären för urinprovs grejer.
Ska ta ett snack med Steven så kanske hon vill kissa lite för min skull.
Skepp o´hoj
Vårt lilla försök med plastpåsen har inte gått så bra, tydligen är det in så roligt att kissa på den om den ligger i kattlådan. Funderar på om jag kanske ska flytta den till golvet, att det blir mer förbjudet då och kanske mer lockande. Men å andra sidan så ska jag ju iväg snart och köpa grejer som kanske underlättar. Vi får se, hinner hon kissa innan jag åker så är ju det bra.
När jag var liten ville jag bli vetrinär, men jag förstod att det inte var mitt jobb när jag insåg att man som vetrinär skulle bli tvungen att avliva djuren. Då dog min dröm på en gång, det finns inget värre än att vara tvungen att ta bort sitt älskade djur, man kan inte förklara för dem och det känns så hemskt att bestämma att deras liv är slut. Men oftast så görs det av barmhärtighet, när jag bodde hemma så hade min mamma en katt som hade varit hemlös.
Han gick omkring i området en hel vinter och fick mat av lite olika människor innan mamma bestämde sig för att ta in honom till sig. Jag älskade den katten så oerhört, vi lekte vetrinär han och jag. Mitt rum blev en mottagning och skrivbordet ett undersökningsbord. Jag hade en sån där lampa som man kan flytta omkring, liknande en sån som tandis har. så han fick ligga där på bordet och bli omhändertagen. Oftast hade han brutit ett ben och blev inlindad med gasbinda, men en gång kom jag på att han hade gjort illa sig i magen så jag lindade in hela magen, en stor mage, med gasbinda och så fick han ligga pås ängen tills han var frisk.
Vi fixade en liten landgång åt honom så han kunde promenera in i mitt rum, eftersom han helst ville vara där. Han hade sin mat därinne ett tag också när vi köpte en hund, eftersom hon annars åt upp hans mat. På kvällarna så låg han på min mage och kloade och spann. Det var en riktigt stor katt det här, säkert uppemot åtta kilo så när han låg utsträckt på min mage så räckte han från låret upp till hakan.
Efter några år så blev han plötsligt sjuk, han andades tungt och ville inte äta eller gå ut eller nånting. Så jag och mamma tog med honom till vetrinären där dom hittade 12 tumörer som låg runt hans ryggrad och lungor, den tunga andningen kom sig av att han helt enkelt inte kunde ta djupa andetag pga tumörerna. Eftersom det var så många tumörer och de låg som de gjorde och pga av hans höga ålder så kunde inte vetrinären garantera att en operation skulle lyckas, varken med att ta bort tumörerna eller att han skulle vakna. Så vi blev tvungna att ta bort honom, jag stod och klappade och kramade och pussade honom hela tiden, först somnade han in och när vetrinären gav honom den andra sprutan så kände jag hur han svävade iväg och så var han inte där längre. Det var så oerhört tydligt att han inte var kvar, att det bara var en kropp.
Jag grät i flera dagar efter det, satt hemma hos pappa och grät och tyckte mig se honom överallt. Senare tog vi upp katten till min farmor och farfar för att begrava honom där och varje gång jag är på besök hos dem så går jag dit och säger hej till honom.
Men nu är det hög tid att bege sig till vetrinären för urinprovs grejer.
Ska ta ett snack med Steven så kanske hon vill kissa lite för min skull.
Skepp o´hoj
Kommentarer
Trackback
